Jag har nyligen kommit hem från en oförglömlig vecka i Spanien, där jag tillbringade tid på Grupo Protección de Animales de Rute (GPAR) – ett hundhem som kämpar varje dag för att ge övergivna hundar en andra chans. Det har varit en intensiv, känslosam och lärorik resa, och jag vill gärna dela med mig av mina upplevelser.
Första dagen – en varm välkomst
Min resa började i Málaga, där jag övernattade på ett hotell nära flygplatsen innan jag blev upphämtad av Bella och Lawrence, två dedikerade volontärer från GPAR. De bor i Lucena, en vacker liten stad nära Rute, och lät mig bo hos dem under veckan.
Redan första dagen kände jag mig som hemma – solen värmde, hundarna låg utspridda framför den öppna spisen, och kvällarna fylldes med samtal, te och drömmar om ett liv på landet med ett gäng fina hundar.
Livet på GPAR – arbete, kärlek och utmaningar
Varje dag på hundhemmet innebär tidiga morgnar och fullt fokus på hundarna. Vi började dagen hemma med frukost – både för oss och för de 6 hundarna hemma hos Bella och Lawrence.
Hundarna fick en blandning av torrfoder, vitaminer och soppa med grönsaker och kyckling. Sedan väntade promenader, medicinering, rengöring av hundgårdar och allmänt omhändertagande på hundhemmet.
Jag träffade Frank, en nervös liten Podenco som sakta började bygga upp sitt förtroende för Bella och Lawrence. Jag fick även följa med på veterinärbesök och se det enorma arbete som Loli, en av grundarna av GPAR, gör dagligen.
Hon kör hundar till och från veterinären, administrerar mediciner, hanterar adoptioner och ser till att allt på hundhemmet fungerar.
En tragisk händelse
Mitt i allt arbete inträffade något fruktansvärt. En dag upptäcktes stora mängder blod på hundhemmet och en hund hittades svårt skadad. Paniken spred sig – hade det varit en hundattack? Vad hade hänt?
Det visade sig att en hund hade bitit upp sitt sår efter en kastrering. Hon förlorade mycket blod och trots en akut operation kunde hennes liv inte räddas. Det var en otroligt sorglig och onödig förlust, och vi alla kände oss maktlösa inför situationen.
En skrämmande stund – och en lättnad
En annan dag var jag ute och promenerade hundarna när jag plötsligt märkte att en av dem var lös. Paniken slog till. Jag försökte kasta godis på marken för att locka tillbaka henne, men hon var för exalterad. Jag ropade på hjälp men ingen hörde mig.
Efter vad som kändes som en evighet (men i verkligheten var ungefär två minuter) kom Bella gående med hunden i koppel. Hon hade kommit tillbaka frivilligt efter en liten busig runda på en äng. Lättnaden var total, och Bella tröstade mig och sa:
”Det har hänt alla, flera gånger! Hundarna kommer alltid tillbaka.”
Möten med adoptanter – ett lyckligt slut
En av höjdpunkterna på resan var att få träffa ett engelskt par som bor i Frankrike och var intresserade av att adoptera en hund från GPAR. De kom för att träffa Molly, och introduktionen med deras hund Chester gick över förväntan. Kort därefter fick vi beskedet – de sa ja!
Molly, som nu heter Lilly, kommer att få ett drömliv på landet i Frankrike, med en stor trädgård och oändliga skogsvägar att utforska. Paret har tidigare erfarenhet av rescuehundar, och jag kunde inte tänka mig en bättre familj för henne.
Avsked och hemresa
Min sista dag i Spanien var fylld av blandade känslor. Jag njöt av solen, drack kaffe och lyssnade på lugn jazz medan jag bakade tonfiskgodis till hundarna. Jag visste att jag snart skulle behöva säga hejdå till Bella, Lawrence och alla fyrbenta vänner, men samtidigt längtade jag hem till min familj och min egen hund.
Innan avfärd åkte vi till veterinären för att slutföra adoptionen av Molly, och efter en sista gemensam lunch var det dags att bege sig till flygplatsen i Málaga. Med 20 grader och sol kändes det svårt att lämna Spanien och återvända till kalla Sverige – men jag visste att den här resan hade förändrat mig.
Reflektioner efter resan
Att tillbringa en vecka på GPAR var mentalt utmanande, men också otroligt givande. Jag har sett hundar som kämpar för sina liv, hört hjärtskärande historier om deras bakgrund, men också sett magi hända när en hund får en andra chans och får sakta bygga upp förtroende för människors godhet.
Jag har insett att varje liten insats räknas. Varje promenad, varje kärleksfull klapp på ryggen, varje medicinering och inte minst varje adoption – det gör skillnad. Och även om jag är hemma i Sverige igen, vet jag att en del av mitt hjärta alltid kommer att finnas kvar i Rute, hos hundarna som fortfarande väntar på sina hem.
