Dag 1 – ¡No a la caza!
Av en slump sammanföll min resa med ¡No a la caza!, en årlig marsch mot den brutala behandlingen av jakthundar i Spanien.
När jaktsäsongen avslutas misshandlas och dödas hundar. Det är en grym tradition som bygger på föreställningen att våld ska ge bättre jaktlycka nästa år.
Vi samlades på Plaza de la Marina i Málaga. Mattar, hussar och hundar – främst galgos och podencos, de allra mest utsatta. Tillsammans tågade vi genom staden och ropade: ¡No a la caza! – Nej till jakt!
På shoppinggatan Larios stannade människor upp och undrade vad det handlade om. Men hur förklarar man ett system där ett hundliv inte är värt någonting? Där jaktlycka väger tyngre än vanlig mänsklig anständighet.
Dag 2 – Regn
Nästa dag väntade volontärarbete på Protectora de Málaga, det kommunala hundhemmet med hundratals hundar. Regnet föll tungt redan på morgonen och många volontärer uteblev. Tyvärr skiftar antalet arbetsvilliga ofta med vädret.
Jag hjälpte till på Modulo A och B. Här fanns hundar som behövde medicin och specialkost av olika anledningar. Här fanns också de som var så rädda att de inte vågade äta. Vi ägnade gott och väl tjugo minuter åt att få en livrädd podencotik att få i sig lite mat.
Många hundar var såklart glada över att få mat, men ännu fler verkade bara tacksamma över att någon kom och klappade dem i hällregnet – dyngsura och frusna in i märgen.
Små insatser. Livsviktiga resultat.
Dag 3 – Gör skillnad
När solen kom tillbaka fylldes platsen av liv. Volontärerna samlades klockan tio och fördelade sig över de olika modulerna. Jag fick skugga två tjejer på Modulo Junior (som inte huserade valpar, vilket jag först trodde – vad namnet egentligen syftar på förblir oklart).
Vår uppgift var att aktivera hundarna under de fyra timmar vi hade på oss. Vi hämtade dem två och två, utifrån hur de bodde i kennlarna. Alla blev överlyckliga över att få komma ut och leka och gjorde det mesta av sin tid tillsammans med volontärerna. Vissa hundar tog vi med på promenad. Det visade sig finnas oväntat fina omgivningar med vandringsleder, berg och raviner, vilket bidrog till berikning – inte bara för hundarna utan även för oss volontärer. Hundarna njöt av dofterna i gräset och av tystnaden som plötsligt omgav dem.
Två av våra promenadkompisar var Dana och Buddy. De kom från krigets Ukraina och hamnade här. När jag var på plats första gången, 2023, träffade jag dem båda. Då var Dana en riktig räddis som inte vågade komma fram till mig. Tack vare den regelbundna kontakten med volontärerna hade hon tuffat till sig rejält.
Tjejerna tog sig tid med hundarna – de kastade bollar, drog i rep och gosade. Jag är övertygad om att allt detta bidrog enormt till hundarnas välmående.
Vi hann med sju olika konstellationer, ett besök på kliniken för rengöring och kontroll av ett sår, samt en introduktion av en nykomling. Det visade sig att hundarna skötte det hela alldeles utmärkt utan vår inblandning.
När vardagen fortsatte
Jag promenerade tillbaka till hotellet med tankarna snurrande. Hur gör man egentligen skillnad – och kan man ens göra skillnad? Räknas det vi gör?
Jag tror det. Jag tror att Bayu, Indio, Aslam, Fresa och alla de andra hundarna som lämnat det här livet bakom sig tycker att vi gör skillnad.
Protectora de Málaga är en stor verksamhet som aldrig stannar. Vissa hundar adopteras i Spanien, andra reser vidare till Sverige, Finland, England eller Tyskland. Men det finns alltid nya hundar som fyller de tomma platserna.
